Lyrikvännen 3/15: Släktträd

Det är någonting som skaver med den till synes fullständiga bild ett uppritat släktträd erbjuder. Det enkelt tillrättalagda ger sken av att visa på sanna sakförhållanden.

Vad släktträdets schematiska struktur framförallt visar på, om vi tar oss tid att studera den, är den enskilda människans obetydlighet i det stora hela. Ett namn med årtalen som utgör livet, kanske en yrkestitel och en ort där personen levde. Ett namn, som en länk i en kedja, inte mer. Jo, någons dotterdotter, syster, mamma, mormor. En människa definierad enbart utifrån sin position i släkten. Vad det inte säger något om är allt det andra – det där som fyller våra liv. Allt vi gör medan åren går. Det säger heller egentligen ingenting om det som verkligen definierar och formar oss – våra relationer.

I släktträdet syns inte en förälders mentala, känslomässiga eller fysiska närvaro. Där syns inte sjukdomar, försummelse och maktmissbruk, inte heller närhet, den gränslösa kärleken eller beroendet. Det syns däremot i poesin. I dikterna som fyller detta nummer står sorg, frustration, längtan, ömhet, förväntan, förnekelse och saknad i bredd. En revolution i släktleden äger rum, där modern vill byta plats med barnet, ligga omstoppad under filtarna och dricka buljong, och barnet får välja att inte vara barnet. Här träder insikten om förväxling och förskjutande av tyngd i dagen. En mor bor i tyngdkraften och barnets enda utväg är att fly via livmodern, att själv bli mor. En sammanblandning sker, en förvandling och rollförskjutning där barnet själv är sin egen far, liksom hennes mor och hennes syster är hennes far.

En dotter har två mödrar, sedan en transnationell adoption har lyft barnet från den moder som ska sakna till den moder som har längtat och som kommer fortsätta längta. Att vara någons dotter, att inte vara någons dotter och inte föda någon egen dotter.

Breven till den döende fadern, som ligger där så stilla medan solen flödar över hans panna. Tankarna på morfaderns vanor. Det svåra och vackra i att själv få bli den som vaggar trygg vid kladdigt frukostbord. Närvaron av de som levt, men nu bara finns i de efterlevande.

När en person får sitt första barn får hen också ett föräldraskap att förvalta, och inte sällan, högre upp i släktträdet, föds en morfar, farmor eller morbror.

I dikterna blir det tydligt hur våra relationer, våra skiftande positioner, både definierar och förändrar oss. Utan att göra något, eller i andra fall genom att göra det allra största, förskjuts vår position i trädet, uppåt eller åt sidan. En gren växer, nya skott skjuter ut och vi blir till slut alla ett namn med årtal i trädkronan. Men till skillnad från oss, som lever och dör, består poesin.

Klara Rasmussen