Teatertidningen 1/2012: Scen & sexualitet

Det tillhör ovanligheterna att homosexuella skådespelare får spela heterosexuella roller. Motsatsen är däremot betydligt vanligare. Är detta ett problem? Skådespel är väl skådespel? Frilansskribenten Emil Åkerö undersöker saken i sin artikel, där han har samtalat med några regissörer, kritiker och skådespelare. »Jag tror Sverige är moget för en film med en riktigt elak bög«, säger exempelvis kulturjournalisten Roger Wilson och menar att vi ofta är så rädda för att hamna i stereotyper när vi skildrar homosexuella att dessa porträtt lätt blir asexuella, inställsamma och mesiga. Om än välmenande.

Lindy Larsson gör gestaltningar med klös i. Till hösten tar han sig an rollen Che i musikalen »Evita«. Han tycks vara en av de scenkonstnärer, som oavsett sin homosexuella läggning, börjar kunna välja fritt mellan olika karaktärer - från fyrkantig hetero-man till utmanande transa med snärt i repliken. I redaktör Birgitta Haglunds intervju säger han att de som blir mest provocerade när han »spelar bög är oftast bögar själva«. Särskilt om han feminiserar rollen.

Dramatikern och regissören Paula Stenström har gjort en teaterspaning, med hjälp av tre frispråkiga scenkonstnärer – Erik Holmström, Mariana Suikkanen Gomes och Linn Hilda Lamberg. Delvis handlar spaningen om hur institutionernas gästspelsscener, med små medel, kan inkorporera nydanande frigruppers uppsättningar i sin egen repertoar. Linn Hilda Lamberg, konstnärlig ledare för Poste Restante, menar att »det här är ett förstärkande av redan befintliga monetära maktpositioner«, eftersom man bygger in sin egen institutionskritik på ett ofarligt sätt, till en billig penning.

Kulturpolitiska förändringar är på gång vad gäller frigruppernas produktionsstöd i Stockholm. Hur ser en frigrupps ekonomiska verklighet ut idag och vad innebär, rent konkret, dessa pågående förändringar? Jo, bland annat att redan etablerade grupper ställs mot nya, som saknar scen. Det skriver Frida Röhl, Teater Tribunalens konstnärlige ledare, i sin debattartikel. Hon tycker det är konsten, inte ekonomin, som ska styra framtida förändringar inom kulturpolitiken.

Kulturjournalisten Ylva Lagercrantz-Spindler blickar bakåt på vilken teater som spelades för barn och ungdom under 2011, och spanar även efter framtida tendenser. Hon har intervjuat Karin Helander, barnteaterkritiker och professor i teatervetenskap, och Carolina Frände, konstnärlig ledare för Stockholms stadsteater Skärholmen. Här står klart att deltagarkultur och lokala berättelser ligger i tiden.

Janne Junttila, journalist och föreläsare, arbetar på en bok om dokumentärteater och har skrivit en artikel om hur dokumentärteatern oavbrutet hittar nya former i Storbritannien, USA och Tyskland. Han ger en historisk exposé från 1920-talet fram till idag, med start i två samtida grupper som arbetar dokumentärt: Tricycle Theatre i London och The Civilians i New York.

Detta nummers teaterkrönika är skriven av Caroline Krook, tidigare biskop i Stockholm. Under barndomen var Strindbergscitat en del av hennes vardag. Det togs för givet att hon skulle in vid teatern, men istället blev hon präst. Fast hon tycker ofta att de existentiella frågorna behandlas ännu mer seriöst från stadens scener än från stadens predikstolar.

I numrets pjäs, »Syrror«, tar dramatikern Camilla Blomqvist tempen på vården, vilket ju är ett ämne som ligger i tiden. Pjäsen bygger på gedigen research. Med tragikomisk humor visar Blomqvist hur vårdpersonalen idag är så pressade att de själva behöver vård.

Slutligen recenserar vi boken Anna Viebrock »Das Vorgefundene erfinden« (»Att uppfinna det redan existerande.

Jag vill också passa på att göra en rättelse. I min ledare har jag beklagligt nog skrivit att namnet på Poste Restantes konstnärlige ledare är Linn Hilda Ramberg, istället för Lamberg, vilket jag upptäckte - men för sent.