Gjesteredaktør Vänder sig om

För att tonårsbögen är så vacker när han pratar om mamma och pappa utan skuld.

Boken arbetar med typografiska, rumsliga och samhällskritiska faktorer som i sin tur formar uppväxtskildringen, den politiska dikten och Sveriges geografi.

Riktigt VARFÖR en bok med ämnen som ”de störigaste inläggen i prostitutionsdebatten”, och ”folkära artisters hatbrott” gör mig så sjukt lycklig är svårt att svara på. Men jag kan inte komma på en enda situation i mitt liv när den här serieboken inte skulle göra mig lite mer förkrossande glad.

Före allt detta. Louise ligger insvept i det kinesiska silkestyget. Louise. Louise vid vatten. Louise som går ner i vattnet, lost, hennes namn försvinner, allt försvinner. Försvann. Språket cirklar runt frånvaron, försvinner självt, knastrar som ett sönderbrutet kretskort, linjer framträder, bokstavligt, trasiga vinklar, kopplingsscheman ritade över dikterna: förälskelsens centrifugala kastbågar. Sand blåser. Framlyktor sveper genom en orkan. Louise. Någon spelar dragspel. Vänta. Det är en bok om en roadtrip, ibland, och att resa är ibland att drömma. Eller alltid. Vänta på mig, vår dröm? Alltid Louise, alltid, och att aldrig mer drömma riktigt så stort, och hon heter Louise i den här boken.

Trekkspill betyder nog dragspel, hon spelade dragspel för henne, Louise, Louise, aje fan, klämde hjärtat här, läste den här boken en lång, krossad vinternatt och sen igen, och den var ännu bättre, vackersorgsen, hur allting svider och lovar att det går att komma tillbaka igen, en sista gång, säga allt man ville säga - det förstörda minnet. Behärskad, väldigt smart form, och ändå, eller just därför, förstås, känslan att boken är ropad rakt in i det förlorade, vild, plötslig. Hur man viskar in i frånvaron bredvid sig, Louise när solen försvann, Louise before all this. Fingrarna allt frusnare av att bläddra sig in i detta lite avvisande, ledsna röstspel mellan hon som heter C och hon som heter Louise. Men det sargade hjärtat tittar och känner igen sitt syskon, och de sitter där tillsammans på bänken sen, ditt hjärta och den här boken, tysta, och stirrar ut i vinterluften, med dimma ur munnarna, och senare blir det bättre.

En svindlande och vild betraktelse av hur depressiva européer med narcissistisk historia skriver om perverst begär i sina paranoida dagböcker.

Man går, omgiven av hus. En tomhet som bara kan komma ur en gemensam upplevelse så extrem att ingen talar om den. Ansiktet är märkt av tomma spår. Hur vittnar man om det omöjliga och totalt galna? Utan att bara reproducera brutaliteten i tomma upprepningar? Kaplan lyckas. Anspänning, glömska. Duras kan det också. Ingenting lossnar, man tillverkar. Man går. Gatan ligger öppen under fabrikens himmel. Milda, öppna gata. Gatstenarna, likadana allihop.

Charlie iakktar inga sociala konventioner. De flesta skulle påstå att hon brister i anständigt kvinnligt uppförande. vänder sig om, uppmuntrar kärringen mot strömmen.

Tre pjäser av författaren Martin Crimp som skär rakt in i verkligheten. Texterna försöker gestalta de bakomliggande faktorerna i så disparata teman som kärlek och våld. Crimp är en av samtidens mest intressanta dramatiker.

En hatmaskin för att bekämpa astma och fetma och sanningsanspråk. Molande cement, monoton plåga, döda kroppar hänger från lyktstolparna, vapnets tyngd internaliserad i den egna kroppsvikten, språket är virus, sädesvätska, klibb. Här, där, i det osynliga, längs gränsen mot Gud, kippar det efter luft, ett andetag, något i dig kan bara andas där, i det faktiska, befriat från hopp, berättelser, tröst.

En bok som vill skruva ur dörrarna ur hissarna, skruva ur gångjärnen ur språket, smula väggarna till betongdamm, krossa fönstren till vit, gnistrande öken, skruva sönder orden till brus. Nej, vänta. Rewind. En bok som inte vill någonting, som inte är en bok. Play. Aphänder griper efter något som sjunker undan. Kanske är det också ett vittnesmål om tröttheten som tynger köttet och brosket i en värld av ljus, binär kod, nomadiskt, elektoniskt krig. Rewind. Stop. Play.

Äcklet i tingens ytor. Någon i boken letar efter prislappar på träden, på bergskedjorna, en prislapp på solnedgången. En bok om renhetens omöjlighet i det kapitalistiska världssystemet, och om att det måste upphöra, att man kan inte andas längre, klibb.

Blubb, blubb, en vindfångare för det psykotiska i samtiden, i sexualiteten, i marknadskrafterna. Brusande skärmar, krig. Rationellt hat, som kylan ur ett bårhus. Avskyvärda bilder och begär, som är våra. Bilder av Europa. Slakteriet, barnavårdscentralen, myten om Medea. En turist betraktar en tibetansk begravning, hur benen krossas till vitt mjöl, sprids i vinden.

Pardoxalt - eller kanske inte, om bara hat kan vara rent här, i det blottade, nakna - det finns en värdighet i detta utplånande flöde, en lycka som det förstörda i mig förstår, att ingen ska vara lycklig i denna värld, denna massgrav, ingen ska inbilla sig identitet, en position utanför.

I den malande flodvågen av politiska termer, skräck, död, skriver Jönsson "Vahettere tidlösa tidlösheter" och jag skrattar. Han skriver "löjliga småborgare" och jag blir lycklig. Enorm längtan efter vila. Perpetuellt arbete. Arbete pågår också i sömnen. Böcker om klass, sorg, självförakt. Ännu en komponent till en väldig, vit harakirimaskin. Världar där ingen räddar någon. Förtvivlade böcker. Bröcker. Förtvivlade syster. Döda när du dödas.

Lätt vår bäst säljande poesibok 2008, och vi satsar alla våra hängslebyxor på att den vinner minst ett viktigt debutantpris snart. Slut hos förlaget och slut hos vänder sig om,. Hittar du den: köp den. Lägg kinden mot den gröna glatta ytan, känn kommungränserna storkna under dina fotsulor.

Leif Holmstrand skriver varken i, med eller utanför metaforen, varken i opposition mot eller i överrenskommelse med det vi vant oss vid, och gör det otäckt, säkert, varlig och till och från brutalt roligt. En sned eller mycket klarsynt text om det som går vidare i världen.

”A famous wife is married to a famous poet both beloved. This is what history teaches.” Getrude Stein räddar i ett mycket litet och långsamt läst och omläst häfte det förflutna från att bli ett antagande, och erbjuder värdefulla informationer. ”Everybody can be away for a minute. This makes all day easy.”

För hur den bjuder in till tankar om hur vi formar oss med och genom och i och med linjer, vridningar, upprepningar, hur saker blir horisont för en kropp och ett samhälle. Närmare än så lyckas jag inte beskriva det. Judith Halberstam säger på baksidan att "Ahmed´s book has no telos, no moral purpose for queer life, but what it brings to the table instead is an original and inspiring meditation on the neccesarily disorienting, disconcerting, and disjointed experience of queerness."