Arche 74-75

Våren 2021, 165 år efter Sigmund Freuds födelse, återvänder Arche till psykoanalysens ursprung. Vi väljer inledningsvis att uppmärksamma en av dess mest betydande kvinnliga gestalter, nämligen författaren och psykoanalytikern Lou Andreas-Salomé. På en översättning av Freuds känsliga nekrolog över sin elev och kollega, följer undertecknads beskrivning av hennes författarskap och liv, ett liv som utöver kontakten med Freud också innefattade förbindelser med flera andra centralgestalter inom det slutande 1800-talets och begynnande 1900-talets intellektuella liv, bland andra Friedrich Nietzsche och Rainer Maria Rilke. Levnadsteckningen, som kompletteras av en kronologi över viktiga händelser i Lou Andreas-Salomés liv, försöker också ange något om hennes position idag och om vilken betydelse hon haft för psykoanalysen och den självständiga intellektuella kvinnan.

Daniel Pedersen tar i sitt bidrag »Fotnoter om Gradiva« avstamp i Aby Warburgs monumentala bildatlas Mnemosyne, i Warburgs sätt att tänka och framställa konsthistorien i bilder och inte i ord; en gestens associationsrikedom blir mer ledande än den ordningsskapande logiken hos en Erwin Panofsky; konstverk från helt olika epoker blir samtida. Med denna utgångspunkt parallelläser Pedersen Wilhelm Jensens originalroman Gradiva från 1902 och Freuds behandling av romanstoffet i »Vanföreställningar och drömmar i W. Jensens Gradiva« från 1907. I romanen finns en anknytning till Warburgs metod genom dess osäkrande av tidsliga och rumsliga samband, något Freud tar fasta på utifrån likheten mellan Jensens berättelse och psykoanalysens upptäckter. I sin avslutande analys av några Botticellimålningar förbinder Pedersen resultaten av sina läsningar i en jämförelse av Warburgs och Freuds respektive sätt att närma sig ett historiskt stoff. Ytterligare en läsning av Freud tillhandahåller Peter Sand, som med ett encyklopediskt anslag redogör för Freuds fallbeskrivning om den så kallade Vargmannen, en patient som kom att resa ett antal såväl kliniska som teoretiska frågor och med sina symptom i viss mån trotsade tidens nosologiska kategorier. På gränsen mellan den psykoanalytiska förståelsen av neuros, psykos och perversion och i en identifikation med sin uppmärksammade roll, representerar »Vargmannen« genom sin historia också en typ av livsöde i ett sönderfallande tsardöme och ett Centraleuropa drabbat av krigets förödelse.

I en ålder av 99 år avled i november 2020 psykoanalytikern Moustapha Safouan i Paris. Född i Alexandria, kom han tidigt i sin utbildningsgång till Paris och mötte där psykoanalysen. I stället för att verka inom filosofin, som han först hade tänkt sig, kom han att tillhöra de allra första deltagarna i Lacans seminarium och förbli den lacanska traditionen trogen. Han släppte heller aldrig kontakten med filosofin; utöver Freuds Drömtydning översatte han även Hegels Andens fenomenologi till arabiska. Till detta kom författandet av ett stort antal böcker om teman som sträcker sig från den psykoanalytiska kliniken till arabvärlden av idag. Under våren 1997 besökte Safouan Göteborg och höll två föreläsningar inom ramen för Freudianska föreningens verksamhet. Undertecknad skisserar här Safouans levnadslopp och ger några personliga minnesbilder av denne originelle tänkare och psykoanalytiker. Safouan representeras själv genom två kliniska artiklar.

För den vänbok som Sven-Olov Wallenstein förärades med anledning av att han förra året fyllde 60 år skrev undertecknad en essä om Wallensteins del i den svenska receptionen av Jacques Lacans teoribildning. Essän publiceras i detta nummer av Arche i substantiellt utökad form. Den utgår från de två artiklar som Wallenstein publicerade i tidskriften Divan 1992 och 1996. Temat för Wallensteins artiklar var Martin Heidegger och det psykoanalytiska sanningsbegreppet respektive Lacans bildteori. På en närläsning av artiklarna följer en avslutande kommentar till förhållandet mellan psykoanalysen och filosofin, ett förhållande som Lacan kontinuerligt diskuterade och problematiserade, och i relation till vilket Wallensteins artiklar fungerat introducerande och fördjupande för det svenska sammanhanget.

Arche återknyter i detta nummer även kontakten med den tunisisk-franske psykoanalytikern och akademikern Fethi Benslama. I »Lånad vistelseort« diskuterar Benslama hur den teoretiska förståelsen av samtidens massmigration får effekter på möjligheten att i kliniken arbeta med exilproblematiken hos migranterna och deras barn. Hur förstår vi »det främmandes inträde i fiktionen om den gemensamma kroppen, samhällskroppen, hos det land som ger den främmande asyl«? I en avslutande fallbeskrivning ger Benslama en nyanserad bild av hur denna typ av problematik kan gestalta sig och hur texten och skriften kan spela en avgörande roll som metaforisk utväg ur en till synes olösbar generationskonflikt. Exilens betydelse för modernismen utforskas av Johannes Nordholm i en essä som utgår från konstlivet i Paris kring sekelskiftet 1900. Texten visar hur ett slags hemlöshet på flera plan – i förhållande till såväl nationella ursprungskulturer som civilisationen generellt och människans djupaste psykologiska drivkrafter – inte enbart tematiseras innehållsligt i exilkonstnärernas verk utan även leder till formella nydaningar, som bidrar till att bryta det mimetiska idealets grepp. Erfarenheten av exil färgar en estetisk utveckling där konstens tradition av att knyta människan till kollektiva strukturer och geografiska hemvister på gott och ont ger vika för skildringar av den ensamma och splittrade individen, som inte har en given plats. Exilens problematik skildras också i Karin Bryggers artikel »Barnrepubliken i Warszawa«, en intervju med en av de judar som 20 år efter förintelsen tvingades lämna Polen på grund av förföljelser. Den intervjuade beskriver sin uppväxt som medlem av de Röda scouterna, ett barnsamhälle format utifrån socialistiska idéer, men också sitt senare politiska engagemang under studentåren, ett engagemang som genom att det innefattade kritik och öppna protester mot det polska kommunistpartiet snart fick ett våldsamt slut. En majoritet av de judar som fortfarande levde i Polen tvingades överge sitt hemland: Återigen i ett förtvivlat försök att undgå den förintande förföljelsen.

I en dikt från 2005, »Scen 115«, med avstamp i Alfred Hitchcocks film I sista minuten, behandlar också Jesper Svenbro frågan om toleransen mot oliktänkande under 60- och 70-talen, men denna gång i den svenska politiska miljön. Ämnet är Tomas Tranströmers politiska integritet under en period då han attackerades i offentligheten för ett föregivet bristande politiskt engagemang. Filmens Thomas O. Thornhill får i den berömda scen då han förföljs av ett besprutningsplan representera Tranströmers situation. I Svenbros här publicerade essä utvecklar denne temat genom läsningen av Tranströmers verk från den berörda perioden, och finner hur poeten, »trodd av ingen«, ändå utvecklar en egen position, intuitiv och skarp, såväl på en politisk som filosofisk nivå. Poesin representeras i detta nummer även av Ulf Karl Olov Nilssons matematiska tematisering »123« och av »nonsensprinsessan« Isabella Nilssons vykort: »Det är ju ett år i morgon också«: en lek på allvar med det betecknande elementets mångtydighet.

I en svit av dikter och kortprosa betitlad »Änglacykel« utforskar Pontus Kyander gränsen mellan liv och död, myt och verklighet, ingivelsens utomjordiska väsen, det skräckinjagande, tvetydiga hos representanten för det okända. Texten illustreras med bilder av änglar utförda av konstnärinnan Cecilia Edefalk. Tolkningarna av änglavarelser i olika media och format åtföljer även andra texter i numret, exempel på det intresse för tematiska bearbetningar som har en plats i Edefalks konstnärsskap. Två av hennes bilder medföljer dessutom Arche som separata konsttryck, tillsammans med ett historiskt fotografi av Lou Andreas-Salomé. Änglatemat tolkas även ur ett arkitektoniskt perspektiv i ett arbete av Johan Linton Studio. Projektet utforskar änglarnas kulturella ursprung och det flytande i relationen mellan ande och form. Astrid Grelz Andersson tecknar också hon i en idéhistorisk essä, »En andeskådares (mar)drömmar «, en bild av det övernaturliga: hon berör bland annat spöket, sådant det framträder i Jacques Derridas läsning av Karl Marx, och anden, i Immanuel Kants försök att vederlägga Emanuel Swedenborg. Vi gör vidare ett besök i Göteborg genom fotografen Ola Kjelbyes blick. Han har intresserat sig för dagens omfattande förändringar och nybyggnationer, och i Kjelbyes svärtade bilder framträder konturerna av den kanske största omvandlingen av centrala Göteborg sedan staden anlades på 1600-talet. Arche innehåller denna gång även ett block om arkitekturens och platsens funktion, som inre, psykisk och yttre, fysisk kategori, i samtiden och genom historien. Vi försöker följa upp det förra numrets diskussion av biopolitiken genom ytterligare några aspekter av Michel Foucaults skrivande, och börjar hos författaren själv. I »Den utopiska kroppen« kretsar Foucaults tankar kring kroppens ofrånkomliga närvaro för människan. Han konstaterar att den i en bemärkelse är utopins motsats, den plats som alltid är där vi själva befinner oss, även när vi skulle önska oss bort, och samtidigt utopins utgångspunkt, genom sin gåtfulla, svårgripbara karaktär. Och han fångar slutligen de heliga, religiösa aspekter som »låter de utopier som är inneslutna i kroppen vecklas ut«. »Heterotopierna« berör också de andra platserna: andra topier, tillflykter som på olika sätt skiljer sig radikalt från våra vanliga vistelseorter. Foucault kallar dem »mot-rum« och beskriver poetiskt grunderna för en föreställd vetenskap om det mytiska och ifrågasättande i deras existens. Han delar in dem i kategorier och varierar heterotopiernas rumslighet med heterokroniernas tidslighet: teatern, biografen, trädgården och kyrkogården är några exempel, och fartyget, heterotopin framför andra, som pekar på människans behov av drömmar, äventyr och skönhet, i strid med det stängda, polisiära. Trots att texten om heterotopierna skrevs redan 1966, som manuskriptet till ett radioföredrag, blev en formell publicering av hela texten aktuell först efter Foucaults död 1984. Icke desto mindre har Foucaults tänkande kring rummets roll i historien haft inflytande över stadsplanerings- och arkitekturteorin under denna period. Såväl Les mots et les choses (»Orden och tingen«) från 1966, Surveiller et punir (Övervakning och straff) från 1975 som hans föreläsningar vid Collège de France från och med december 1970 tar stor hänsyn till platsens och byggnadens kategorier i förståelsen av makten. I en intervju från 1982, gjord av den amerikanske antropologen Paul Rabinow, berättar Foucault om sina tankar kring rummet och arkitekturen i förhållande till maktens mekanismer, och hur denna roll har förändrats över tid och i olika historiska sammanhang. Därefter placerar Daniel Defert in heterotopibegreppet i Foucaults skrivna verk och i samtidens politiska kontext. Efter behandlingen av heterotopierna återvänder vi till Adolf Loos, som närvarat i de senaste numren av Arche. Texten »Grand Hotel Babylon« skildrar ett stort hotellprojekt på franska Rivieran som uppvisar paralleller med det som Michel Foucault försökt fånga i sitt tänkande. Loos berättelse följs av texten »Drömda platser, dolda rum«, där Johan Linton sätter in såväl heterotopierna som Loos i ett sammanhang och diskuterar dem utifrån samtida arkitektur. Inte minst berör han den schweiziske arkitekten Valerio Olgiati och dennes tankar om en »icke-referentiell« arkitektur.

Martin Nyström beskriver det legendariska rockåret 1971 genom en magisk resa till det stora landet i väster. Han befinner sig ute på havet och i exil. Men han hittar hem: I orden som ledsagar musiken och i textfragmenten som bärs upp av musiken. Vad händer när vår samtids enkla berättelser segrar? I en läsning av Katarina Frostensons böcker K och F reflekterar Mikaela Blomqvist kring kollektiv och individ, läsning och frihet. Frostensons författarskap avslöjar den vardagliga svenskan som på en gång förnumstig och kommersialiserad; i hennes poesi och prosa bearbetas, förvandlas och skingras språket tills världen åter öppnar sig. Detta idéhistoriskt breda nummer avslutas också av en idéhistoriker, nämligen Sven-Eric Liedman, som författat en rikt vindlande essä om vänskap, solidaritet och det intellektuella utbytets betydelse.

Per Magnus Johansson

INNEHÅLL