Lyrikvännen 1-2/15 Turkisk poesi

De utländska kvinnliga turisterna i Bâki Ayhan T:s dikt har ”ett ständigt springande hit och dit / i sina fingrar”. Kanske har vi också det när vi i detta nummer ger oss av till Turkiet. Över sidorna har vi strött dikter av tjugo olika turkiska poeter, utvalda och tolkade av Mats Müllern och min medredaktör Turhan Kayaoğlu. Vi börjar i Orhan Velis emblematiska dikt ”Jag lyssnar till Istanbul”, där vattenförsäljarnas bjällror pinglar och hammarslagen ekar över Bosporen, och landar till slut i Nâzım Hikmets dödsbringade fiskebåt i Stilla Havet. Däremellan blickar vi upp mot Ayhan T:s ”babelstorn, eiffeltorn, leanderstorn”, men tittar även in i dark­rooms, katakomber och ”svarta samhällen”.

Med Hikmet och Veli moderniserades den turkiska lyriken. Den osmanska divanpoesin som de övergav var stel och frusen – i den klamrade sig fåglarna fast vid himlen, där fanns ingen vind. Men i den moderna turkiska poesin blåser det: vinden fylls av österns smärta i Bejan Maturs debutbok, sväljer tomhet och bär längtan i Gonca Özmens dikter, blåser kring Birhan Keskins bergshöjder, är sydvästvind och nordanvind.

”Poetens uppgift är att finna det nya i varje tidsepok”, säger Birhan Keskin i intervjun som inleder vår introduktion av åtta samtida turkiska poeter. Det här numret spänner över sjuttio års turkisk poesi – en period som i Turkiet präglats av ständiga omvälvningar. Cevat Çapan berättar i en genomgång av Turkiets moderna historia om återkommande revolutioner och social oro. Hur svarar lyriken på detta? ”Jag tror att det kommer att träda fram många stora poeter bland dem som skriver idag”, säger Keskin, ”därför att vi lever i en kokande kittel här”.

Det är inte bara 1900-talets stora politiska och sociala omvälvningar som satt spår i den samtida turkiska lyriken. Det har också den sufiska tankevärlden gjort, vilket Turhan Kayaoğlu påminner om i sina översättningar av sufipoeten Yunus Emre. I numret har vi också med oss en annan Turkiet-resenär: Gunnar Ekelöf, vars aska är strödd i floden Paktalos utanför Sardes, det forna Lydiens huvudstad som ligger några mil öster om landets tredje största stad Izmir. Om Ekelöfs dikt ”En verklighet (drömd)” från 1951 skriver Elisabeth Rynell i ”En poet, en dikt”. Vi uppmärksammar även Jacques Werup, som nyligen fyllde 70 år, med fyra nyskrivna dikter och en tillbakablickande essä av Håkan Sandell. Nyskriven poesi blir det också av Lisa Zetterdahl och Milad Shakir.

I detta nummer presenteras dessutom det första inslaget i en rad förändringar som kommer att ske i Lyrikvännen under året. I den helt nya sektionen med lyrikkritik vill vi ge plats åt olika slags poesiläsningar, åt långa vindlande tankar och omedelbara uppslag, åt ett prövande och sökande i poesin.

Sin mest synliga omarbetning kommer Lyrikvännen att få framåt hösten. Kom gärna med förslag och idéer kring tidskriften, både ni trogna långtidsprenumeranter och ni som nyss upptäckt poesins värld (vi vet att ni är många!).

Under tiden ger vi er här årets första nummer – med så mycket dikt att det fick blir ett dubbelt. Se det som en fribiljett till en färd i mörker, som en sovplats i det fria, som ett värdshus med flera ingångar. Allt medan våra flinka fingrar förvandlas till minareter.