En bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss

Bakhåll är i färd med att publicera en nyöversatt komplett utgåva av Kafkas litterära texter, dagböcker och brev. Utgåvan är inbunden i hårda pärmar med grafitgrått skyddsomslag, linnetråd i arken, stilfullt formgiven, tryckt på förstklassigt papper.

Boken är den första i en rad volymer som innehåller Kafkas samlade brev, i kronologisk ordning. Denna volym innehåller breven från år 1900 till oktober 1912.

Fascinerande läsning som ger många intressanta inblickar i Kafkas liv, många nycklar till förståelsen av hans person. I denna volym möter vi den unge Kafka, som gymnasist, universitetsstuderande, försäkringstjänsteman och som författare i vardande. Många av breven är till den livslånge vännen Max Brod, brev om såväl vänskapliga ting som om konkreta spörsmål angående publicerandet av Kafkas tidigaste verk. Här finns också många brev från det första av Kafkas många kärleksförhållanden–per–brev, brev till Hedwig Weiler. Under denna tid påbörjade Kafka även det mångåriga kärleksbrevskrivandet till Felice Bauer. Kafka kunde själv uttrycka starka tvivel på brevet som kommunikationsmedel. Mot slutet av sitt liv skrev han så här: "All olycka i mitt liv – jag klagar inte, utan vill endast i största allmänhet upplysa om ett sakförhållande – härrör, skulle man kunna säga, från brev eller från möjligheten att skriva brev. Människor har nästan aldrig bedragit mig, brev däremot alltid, och då inte andras utan mina egna."
   
Särskilt greppet att redigera materialet kronologiskt, så att vi får läsa breven i den ordning de skrevs, gör att läsningen blir att följa Kafka på nära håll, i vardagen. Vi får följa hans bryderier och grubblerier, vi får se honom stånga pannan blodig mot tillvarons murar. Och om Kafka nånsin bemästrar sitt livskaos gör han det nog först och främst genom sin förmåga att formulera sig.
   
Volymens titel – "En bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss" – är ett direkt citat ur ett av breven, ett brev till Kafkas vän Oskar Pollak den 27 januari 1904. Citatet är representativt för Kafkas syn på litteraturen och skrivandet – det nödvändiga, det absoluta, det livsavgörande.
   
För Kafka är resonemangen om litteratur också resonemang om livet, om livet som det levs och som det borde levas, och hans brev blir lika mycket privata brev som litterär text, mycket nära knuten till hans verk.
   
De flesta av breven presenteras här för första gången på svenska.