Inte ens natten är tillräckligt mycket natt

Titeln – som har den underförstådda fortsättningen "...för att man ska kunna skriva" – är ett citat från ett av breven. Det är den andra volymen i en svit som innehåller Kafkas samlade brev, i kronologisk ordning. Denna volym innehåller breven från november 1912 till januari 1913. Den första volymen hette En bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss och innehöll brev från 1900 till oktober 1912.
Fascinerande läsning som ger många intressanta inblickar i Kafkas liv, många nycklar till förståelsen av hans person. Kafka kunde själv uttrycka starka tvivel på brevet som kommunikationsmedel. Mot slutet av sitt liv skrev han så här: "All olycka i mitt liv – jag klagar inte, utan vill endast i största allmänhet upplysa om ett sakförhållande – härrör, skulle man kunna säga, från brev eller från möjligheten att skriva brev. Människor har nästan aldrig bedragit mig, brev däremot alltid, och då inte andras utan mina egna." Detta sagt av en brevskrivandets mästare, vars brev är litterärt formulerade, innehållsrika, nyansrika, djuplodande skildringar av tankar, känslor, situationer, konflikter, vardagsfunderingar – brev som har allt.

Den aktuella perioden dominerades helt av brevväxlingen med Felice Bauer, som Kafka träffat en gång hemma hos Max Brod i augusti 1912. Kafka bor i Prag, Felice i Berlin. Båda har anställningar att sköta, Kafka som tjänsteman på Arbetarnas olycksförsäkringsanstalt, Felice som sekreterare på ett företag som tillverkar diktafoner, men mycken tid ägnas åt brevskrivande.
   
Kafkas kärleksbrev är långa och utförliga, och många, ofta två långa brev per dag, och det är postgång alla dagar i veckan, även söndag. Felices svarsbrev till Kafka finns inte bevarade, men även hon skrev många och långa brev.
   
De träffades inte igen förrän i slutet av mars 1913. I breven till Felice lämnar Kafka kontinuerligt rapporter om sitt litterära arbete, framför allt novellen Förvandlingen och romanen Den försvunne som tillkom vid denna tid.
   
Gång på gång ber han Felice om förståelse för sina författarambitioner, men får ingen respons, tvärtom, med tiden växer snarast ett krav på det motsatta fram, Felice vill att han ska upphöra med sitt författande. Kafka protesterar:
   
"Skulle jag inte satsa alla mina krafter på det enda område där jag verkligen känner mig hemma? Vilken hopplös idiot jag vore om jag inte gjorde det! Det är möjligt att det jag skriver inte är något värt, men då är det också ställt utom allt tvivel att inte heller jag är något värd."
   
Kafka är kär och förtjust, han sjunger Felices lov med hela sin väldiga formuleringsrepertoar, samtidigt är breven fulla av vånda, han oroar sig, undrar om hon förstår honom, når breven fram, varför kom det inget brev idag? Och alla hans övriga våndor, det gäller vilken mat han kan tåla, det är konflikterna i familjen och på jobbet, det är den oerhörda våndan i författandet och det ständiga grubblandet över hälsan.
   
Kafkas och Felices förlovning skulle senare komma att brytas och återupptas flera gånger. Den avgörande knäcken för deras förhållande kom när Kafkas sjukdom, lungtuberkulos, konstaterades, hösten 1917. Då först bröts förlovningen definitivt – eftersom det ansågs som en självklarhet att Felice inte kunde ingå äktenskap med en sjukling. Drygt ett år efter den slutgiltigt uppslagna förlovningen gifte sig Felice med en framgångsrik affärsman. 1936 emigrerade familjen till USA, och sedan hennes man avlidit året efter inledde hon en egen karriär inom affärsvärlden. Om sin relation till Kafka var hon mycket förtegen och nämnde den inte ens för sina barn. Hon dog 1960.
 
Översättningarna av de i volymen ingående breven till Felice Bauer, vilka första gången gavs ut på Bakhåll 1997, har reviderats inför publiceringen i Samlade skrifter. Inga av de övriga breven har tidigare översatts till svenska.
   
Som vanligt är texterna utförligt kommenterade av Kafkaexperterna Hans Blomqvist och Erik Ågren, som också står för översättningarna. De flesta av breven presenteras här för första gången på svenska.