Jag har inga litterära intressen utan består helt av litteratur: Brev 1913-1914

Det är den tredje volymen i en svit som innehåller Kafkas samlade brev, i kronologisk ordning. Denna volym innehåller breven från februari 1913 till februari 1914. Den första volymen hette En bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss. Den andra volymen hette Inte ens natten är tillräckligt mycket natt. Fascinerande läsning som ger många intressanta inblickar i Kafkas liv, många nycklar till förståelsen av hans person. Kafka kunde själv uttrycka starka tvivel på brevet som kommunikationsmedel. Mot slutet av sitt liv skrev han så här: "All olycka i mitt liv – jag klagar inte, utan vill endast i största allmänhet upplysa om ett sakförhållande – härrör, skulle man kunna säga, från brev eller från möjligheten att skriva brev. Människor har nästan aldrig bedragit mig, brev däremot alltid, och då inte andras utan mina egna." Detta sagt av en brevskrivandets mästare, vars brev är litterärt formulerade, innehållsrika, nyansrika, djuplodande skildringar av tankar, känslor, situationer, konflikter, vardagsfunderingar – brev som har allt.

I många av breven i denna volym ger Kafka uttryck för sin vånda inför valet mellan äktenskap och författarskap, en kombination verkar omöjlig.
     
Kafka bor i Prag, hans fästmö Felice i Berlin. Båda har anställningar att sköta, Kafka som tjänsteman på Institutet för arbetarnas olycksfallsförsäkring, Felice som sekreterare på ett företag som tillverkar diktafoner, men mycken tid ägnas åt brevskrivande.
     
Gång på gång ber han Felice om förståelse för sina författarambitioner, men får ingen respons, tvärtom, med tiden växer snarast ett krav på det motsatta fram, Felice vill att han ska upphöra med sitt författande.
     
Hela Kafkas inre ropar efter att få skriva, inget kan stoppa denna drift, inte ens hans mördande självkritik. Han är övertygad om att han är misslyckad, både som medmänniska och som författare, men hans brinnande vilja är ändå att skriva. "Jag har inga litterära intressen utan består helt av litteratur, jag är inte och kan inte vara något annat. Häromdagen läste jag i Djävulstrons historia följande lilla berättelse: 'En munk hade en så ljuvlig röst att det var en fröjd att lyssna till den. När en präst en dag hört hans ljuva stämma, sa han: detta är inte en människas utan djävulens röst. Och inför hela skaran av beundrare uttalade han en besvärjelse över demonen och lyckades driva ut den, med påföljd att liket (ty det var inte en själ utan djävulen som gav liv åt denna kropp) genast föll ihop och började stinka.' Sådant, precis sådant, är förhållandet mellan mig och litteraturen, bortsett från att min litteratur inte är lika ljuvlig som munkens röst."