Ulf Karl Olov Nilsson
01.09.16:
En 140 sidor lika tunn som tät volym med essäer, tacktal, radioinslag där läsaren får intrycket att Bachmann hela tiden skriver på gränsen för sitt eget säg- och vetbara. Texterna utstrålar verkligen nerv!
Framför allt fastnar jag för tre av de längre essäerna: den märkligt aktuella om Poesins ställning, den om Det skrivande jaget och den om Namn. Samt – jag höll på att glömma – det fantasieggande och löjligt välformulerade tacktalet ”Människan måste klara sanningen” hållet inför en till stora delar blind publik, efter att ha tilldelats De krigsblindas hörspelspris 1959.
Frågan om jaget i litteraturen iscensätts i själva uppläsningssituationen: ”Men det räcker med att stå här uppe ensam inför en massa människor nedanför och säga ’jag säger er’ för att jaget plötsligt ska förändras, det glider den talande ur händerna …” Bachmann talar om ett ”jag utan garantier” och som läsare riktigt erfar man det obehag som Bachmann ofta lär ha upplevt och utstrålat vid uppläsningar och föredrag. Bachmann diskuterar dagboksjaget, Celines vägran att uppfinna ett litterärt jag och den moderna diktens erfarenhet av att jaget inte längre verkar befinna sig i historien utan att historien sedan en tid tillbaka befinner sig i jaget. Flera tankar är traderade men Bachmann formulerar sig alltid både tillräckligt pregnant och lagom dunkelt för att ett oväntat och sällsamt ljus ska sippra in bland bokstäverna. Låt mig lyfta fram följande episod som Bachmann redogör för och ställa den öppna och frivilliga frågan om vad den kan säga om litteraturens jag: ”En gång såg jag ett litet barn som av sin mor uppmanades att erkänna att det hade gjort en sak; först trilskades barnet och förstod kanske inte alls vad som förväntades av det. ’Säg att du gjorde det’, krävde kvinnan gång på gång. ’Säg: jag gjorde det!’ Och plötsligt, som om det hade gått upp ett ljus för det eller om det tröttnat på att tiga och värja sig, sa barnet: ’Jag gjorde det’, och sedan genast igen, mycket belåtet med denna sats eller snarare med det avgörande ordet: ’Jag gjorde det, jag jag jag!’ Det ville inte sluta utan ropade i ett tills det låg och vred sig av skratt i kvinnans famn likt en epileptiker, ’Jag, jag, jag gjorde det, jag!’ Denna scen var märkvärdig eftersom ett jag upptäcktes och samtidigt blottades i hela sin betydelse och icke-betydelse och dessutom uttryckte den förvirrade glädjen över själva upptäckten av jaget, en glädje så stor att det nästan gjorde en tokig, som man senare aldrig mer skulle bli nästan tokig när man tvingades säga jag, när ordet för länge sedan blivit självklart, utslitet, ett bruksord som degraderar allt som det ska beteckna från fall till fall.”
