Gjesteredaktør Ulf Karl Olov Nilsson

Jag hörde Guddal läsa ur sin debutdiktsamling i Fredrikstad för ett drygt år sedan och blev helt golvad. Det är en på sätt och vis traditionell dikt med fokus på själsligt lidande, men kanske ännu tydligare på ensamhet. 

Formmässigt är det en heterogen samling, med kortare aforismer, teoretiska betraktelser, diaboliskt komiska ögonblicksbilder från en psykiatrisk avdelning, ibland en ädel metaforbaserad existensiell dikt och en underbart solkig ensamhetsversion av Bibelns Höga visa. Och, tror jag, spretar det ut ord på en för mig i princip oförståelig dialekt. Allt hålls samman av ett ytterst genomarbetat och helt eget idiom. Allt är myckert vackert. Och lika sårbart som konstfärdigt. 

Noréns återkomst till poesin efter 36 år är lika bra som vi kunde drömma om. Tematiskt och formmässigt tycker jag att Stofts kronologiskt daterade dikter främst knyter an till diktsamlingarna Dagbok och Nattarbete, båda från 1976. Liksom dessa handlar Stoft om tid, barndom, åldrande, samhälls- och språktillstånd, dödsförebådelse. Som förväntat måhända, men lika angeläget som någonsin och, behövs det sägas, med ett absolut allvar och dödsnärvaro. Norén är också fortsättningsvis lika förgiftat förgiftande som renande, rensande, själv underkastad språkets klyvande verkan. Det är inte ett tillrättalagt sorgearbete vi läser utan dödsvaka, ibland rentav dödsdrift. Skapandets och skapelsens närhet till utplåning var också en anledning till att Norén en gång övergav poesin för teatern. I en intervju med Lars Nylander nämner han att dikten orsakade ett ”oerhört bildflöde inom mig, som sedan inte hejdades. Bilderna bara kom oupphörligt … Sedan försökte jag hitta mer lugna skrivsätt.” Han behövde scenrummet som ”ett slags skydd mot de poetiska bilderna som så lätt tar överhanden.”

Men det finns i Stoft faktiskt just ett slags lugn, såväl kring teman som själva författarjaget. Om det i Noréns tidigare hallucinatoriska diktning ofta var svårt att avgöra vad personliga pronomen som ”jag” och ”du” egentligen hänvisade till och den senare dagboksdiktningen mer explicit diskuterade jagets osäkra status, är nu författarsubjektet mer förgivettaget och andra frågor står i förgrunden. Döden och åldrandet, exempelvis, närvarande i beskrivningar av bekanta ur den egna generationen, men också i den slags levande död som glömska och demens kan sägas innebära. Men dikterna tycks lika nära barndomens produktiva ovetskap som ålderdomens, som det heter: ”bakom de / levande hänger / plaggen av / tid, från barn som / inte förstår att de inte / finns”.

En 140 sidor lika tunn som tät volym med essäer, tacktal, radioinslag där läsaren får intrycket att Bachmann hela tiden skriver på gränsen för sitt eget säg- och vetbara. Texterna utstrålar verkligen nerv! 

Framför allt fastnar jag för tre av de längre essäerna: den märkligt aktuella om Poesins ställning, den om Det skrivande jaget och den om Namn. Samt – jag höll på att glömma – det fantasieggande och löjligt välformulerade tacktalet ”Människan måste klara sanningen” hållet inför en till stora delar blind publik, efter att ha tilldelats De krigsblindas hörspelspris 1959. 

Frågan om jaget i litteraturen iscensätts i själva uppläsningssituationen: ”Men det räcker med att stå här uppe ensam inför en massa människor nedanför och säga ’jag säger er’ för att jaget plötsligt ska förändras, det glider den talande ur händerna …” Bachmann talar om ett ”jag utan garantier” och som läsare riktigt erfar man det obehag som Bachmann ofta lär ha upplevt och utstrålat vid uppläsningar och föredrag. Bachmann diskuterar dagboksjaget, Celines vägran att uppfinna ett litterärt jag och den moderna diktens erfarenhet av att jaget inte längre verkar befinna sig i historien utan att historien sedan en tid tillbaka befinner sig i jaget. Flera tankar är traderade men Bachmann formulerar sig alltid både tillräckligt pregnant och lagom dunkelt för att ett oväntat och sällsamt ljus ska sippra in bland bokstäverna. Låt mig lyfta fram följande episod som Bachmann redogör för och ställa den öppna och frivilliga frågan om vad den kan säga om litteraturens jag: ”En gång såg jag ett litet barn som av sin mor uppmanades att erkänna att det hade gjort en sak; först trilskades barnet och förstod kanske inte alls vad som förväntades av det. ’Säg att du gjorde det’, krävde kvinnan gång på gång. ’Säg: jag gjorde det!’ Och plötsligt, som om det hade gått upp ett ljus för det eller om det tröttnat på att tiga och värja sig, sa barnet: ’Jag gjorde det’, och sedan genast igen, mycket belåtet med denna sats eller snarare med det avgörande ordet: ’Jag gjorde det, jag jag jag!’ Det ville inte sluta utan ropade i ett tills det låg och vred sig av skratt i kvinnans famn likt en epileptiker, ’Jag, jag, jag gjorde det, jag!’ Denna scen var märkvärdig eftersom ett jag upptäcktes och samtidigt blottades i hela sin betydelse och icke-betydelse och dessutom uttryckte den förvirrade glädjen över själva upptäckten av jaget, en glädje så stor att det nästan gjorde en tokig, som man senare aldrig mer skulle bli nästan tokig när man tvingades säga jag, när ordet för länge sedan blivit självklart, utslitet, ett bruksord som degraderar allt som det ska beteckna från fall till fall.”

Detta är första delen i Brittiska konstnären och författaren Sharon Kivlands mångåriga projekt att upprepa Sigmund Freuds semesterresor. Under femtontalet år har hon tagit in på samma hotell, försökt äta samma mat på samma eller åtminstone liknande restauranger, skrivit vykort från samma platser och försökt efterlikna små scener som Freud beskrivit. Freud gjorde semesterresor varje år fram till första världskriget, ofta först med familjen till alperna och sedan i september till Italien med sin yngre bror Alexander, en expert på reserutter och tidtabeller. Och när jag säger expert menar jag det verkligen, Alexander Freud höll föreläsningar om tåg och tariffer på Export-Akademien i Wien och skrev veckovisa rapporter om saken i tidningen Allgemeiner Verkers-Anzeiger. Sharon Kivland i sin tur reser med sin syster och de första åren hänger hennes son med, innan han så småningom menar sig ha fått andra intressen än väderförhållanden och val av bakverk på Sigmund Freuds Italienresor. En bra grej med sonens närvaro är att Kivland sanningsenligt kan underteckna sina vykort med S. F., som förutom att vara Freuds initialer också är de för Sharon och Francis, sonens namn.

I den tunna första volymen ”Freuds dreams of Rome” beskriver hon Freuds sammanlagt fyra återgivna drömmar om Rom och hans resor dit, framför allt den sista från 1923, då han nyligen diagnosticerats med käkcancer. Hans läkare Felix Deutsch ville att Freud skulle få en fin resa och höll inne med sjukdomsbeskedet. Någon som kände till saken var dock hans reskamrat, Anna Freud. Ingen lätt börda för en dotter att bära, får man förmoda. Kivlands Rom-budget tillåter dock inte, som Freuds, tre veckor på fashionabla Hotel Eden, det hade kostat henne 11 tusen Euro, alltså 104 tusen svenska kronor, för ett ordinärt dubbelrum, utan får nöja sig med tre dagar. Vi får hålla tummarna för mer stipendiepengar till henne nästa år!

Kivlands böcker har som utgångspunkt den på samma gång något ironiskt, men ändå så sanslöst omsorgsfullt, genomförda analogin mellan semestrandet och det psykoanalytiska arbetet. Också på stilens nivå har dessa tunna böcker en alldeles egen tonträff; sommarslö och lika uppmärksam som en tankspridd detektiv försöker hon finna något hon inte ens vet vad det är: det är det perfekta psykoanalytiska utgångsläget!

En diktsamling om graviditet? Javisst, men framför allt om det obegripliga i att ha en kropp, ”bröstkorgens råa, hala insida”, ”Uppspärrade öppningar, skinande kött.” Jenny Högströms poesidebut räds vare sig det högstämda eller echaufferade; det är drastiskt, köttigt, roligt, politiskt. Och mitt i överflödet hinner boken obegripligt nog med att vara sparsmakad. Som här i en vacker dikt om en kropp som kom före henne: 

Vid den här tiden tänker jag mycket på
mina föräldrars första barn
en flicka som föddes, 
fullgången men död, 
stilla.

Och den döda kroppen som försvann just i stillhet
forslades undan
och förpassades.

Länge inbillade jag mig en plats, ett litet hörn, en skarv på kyrkogården
där hon skulle ligga.

Länge inbillade jag mig att detta också skulle drabba mig.

För
varför inte?

En bok som framstår som mer absurd och mer storslagen för varje år som går. Helt unik för nordisk utgivning! Med utgångspunkt i Göteborgsvitsens fader Aron Jonasson som ett slags centrifugalpunkt tar sig Magnusson och Grönberg an – ja, vadå egentligen? Faktum är att det inte går att beskriva, oöverskådligheten i detta lika teoretiskt avancerade som slapstickartade verk, där vitsen uppfattas som en ”kontextväxel” som kan länka tidigare åtskilda sammanhang, gör läsaren galen. Sju år efter dess utgivning återkommer jag ändå regelbundet till Witz-bombers 992 täta sidor. Boken är både för lång och för tät för att läsa på något normalt vederhäftigt sätt och jag använder den som uppslagsbok, eller för ett slags bläddrandets nedslag. Häromveckan upptäckte jag en insmugen briljant essä om Sarah Kofman kring frågan om varför man skrattar. Förmodligen är jag en av få människor som faktiskt läst hela boken. (Jag läste nämligen korrektur.)

Urvalet essäer av Lyn Hejinian är verkligen säregen läsning. Och öppen. Som svenska välfunna titeln vill mena. Texterna är valda ur urval Hejinians The Language of Inquiry (2000), essäer skrivna mellan 1976 och 2000 och det är förbluffande hur konsekvent hennes poetiska hållning är. Inte bara genomsyras tjugofem-års skrivande av besläktade teman och samma vidöppna poetiska blick, även referenserna är intakta, det rör sig framför allt om Gertude Stein, men också om Bacon och en av den moderna psykologins fäder, filosofen William James, som för övrigt var skolkamrat med Stein.

Hejinian syftar till en öppen ”maximalt upptänd” text som är flertydig, öppnad för läsaren och avvisar författarauktoriteten, till skillnad från en stängd som är inriktad på en enda läsart med författaren som kontrollererad och kontrollerande instans. Men motsägelsfullt nog är öppenheten också det som gör en text säregen. Poesins uppgift, menar hon, är ”att skapa frasen det här händer och genom detta väcka den känsla som korresponderar med den – en känsla av nyhet, ja, och av förståelse – en upplevelse av vitalisering av tingen i världen, en bekräftelse på världens livlighet […] en känsla av att leva våra liv.” Inte sällan får jag just en upplevelse av ”det här händer” och ”tänk att någon kan skriva så här” inför dessa texter. Mitt eget exemplar av den svenska utgåvan har efter några veckors samvaro blivit ett slags arbetsmaterial, alldeles nedklottrat med infall, invändningar, nya tidigare otänkta tankar, utkast till egna dikter. Och naturligtvis understrykningar av alltifrån riktiga besynnerligheter till oförglömliga one-liners. Som dessa: 

Jag föddes i väst.
Vad är kriteriet för att veta det, jag, föddes eller väst?

Eller följande, vilket förvisso är ett citat av Paul Valéry som inleder en av essäerna, men skulle kunna stå som ett motto för såväl vår poetiska som politiska samtid: 

Två faror upphör aldrig att hota världen: ordning och kaos.