Handlekurv
Handlekurven er tom
	Totalt:	0

Provins 2/2024: Ande

Elin Persson (red.)

Natt. Jag är en flicka som rör mig i ett hus med armarna längs kroppen. Jag fokuserar på en punkt längst fram i korridoren. Utanför strålar månen, min mun är stängd för att inte väcka människorna. Ett spöke kan inte vakna. Fönstren är själens spegel. I fönstren hänger kristallerna. På fönsterblecket står porslinsänglarna. Min låtsasmamma är en häxa. Hon säger att vi inte är ensamma i det här huset.

Mumbai. Jag ligger naken på en massagebänk och en man med ett stort hjul tatuerat på bröstet söker med fingrarna efter mina chakran. Från huden kommer svetten och det droppar ner på stengolvet. Det är en ljus, ljus dag och jag tror att mannen med hjulet sitter på ett svar. You are so tense, säger han. Relax, close your eyes.

E4an. Jag tar bilen till en spådam i Valbo och möts av två skällande schäfrar. De har silvriga kedjor runt halsen och i hallen växer gurkor i krukor och i rummet där jag ska bli hel porlar ett akvarium. Du är en ö, säger spådamen från Valbo. Om jorden är här, befinner du dig här. Hon pekar på en prick i luften. Utanför växer lin på åkrarna.

Sverige anses vara ett av världens mest sekulära länder, men i det Sverige jag växte upp fanns andarna överallt. Vi aktade oss för näcken i bäcken och trollet i skogen. Vi lärde oss att inte gå under stegar, att inte lägga nycklarna på bordet. Så småningom besökte vi övergivna hus. Vi berättade spökhistorier för varandra. Vi la blommorna under kudden och visst bad vi ibland till gud, även vi som saknade tro? Och vissa av oss fortsatte sökandet, medan andra slutade.

Det här numret tillägnar vi sägnerna, myterna, folktron, fablerna, skrönorna, mystiken. Gränserna mellan verklighet och fantasi till levande och död är utsuddade. Gruvrået lever sida vid sida med arbetarna, i Masha Taavonikus essä Varje malmkropp bevakas av en gruvfru. En ande slår sig ned vid matbordet i utdraget från Káiá vádjavuolle av Suzanna Asp. Stállu besöker ett barn vid vattenbrynet, i sagan skriven av debutanten Fia Kaddik.

Idéhistorikern Julia Falk minns hur hon satt instängd i en garderob med sina klasskompisar och inväntade Svarta madam. Hon frågar sig själv varför hon valde att forska på andlighet, trots att hon alltid har haft svårt att tro. Från det idéhistoriska fältet medverkar också Axel Östman, som dessutom är redaktionsrådsmedlem i Provins, med en essä om huruvida det går att förändras och begrava sitt forna jag.

Pernilla Berglund, som vi känner till väl som poet, debuterar i detta nummer som prosaist med en text som rör sig djupare in i barndomen och det outsagda. Eva-Stina Byggmästar medverkar även hon med prosa i detta nummer, där hon tolkar Alexis Kivis Sju Bröder.

En favorit som återkommer är Lars Landgren som i sin essä bland annat jämför kilopriset av kungskrabba med blå kalcit. Lina Andersson debuterar med Akta er för Vittran; om två barn som lever på näver från träden i skogen. Från jorden lockar vittran. Och inte går det att göra ett nummer om andlighet i ett norrländskt magasin utan att bjuda in David Väyrynen att skriva en konceptuell dikt om Laestadianismen? I samklang med honom besvaras den stora frågan: Vad är Laestadianismen? av Emil Enbuska Riviore, tidigare museiföreståndare på Laestadiusmuséet i Pajala.

Några sista gåvor; poeten och diakonen Carolina Thorell blir intervjuad av Mattias Timander om andlighet och skrivande. Vi publicerar vinnartexten av Norrbotten Poetry Slam; Storsvensken av Linnéa Kero. Två av Danmarks mest intressanta författare just nu; Rasmus Daugbjerg och Olga Ravn kommer snart ut med romaner översatta av Andrea Lundgren och Johanne Lykke Naderehvandi. I aktuellt nummer kan du läsa utdrag från deras kommande verk. Litteraturen ackompanjeras av analoga fotografier, tagna av konstnären Erik Viklund som närmar sig döden, kretsloppet och det sakrala i sina bilder.

När jag skriver det här kvittrar fåglar utanför och Gazaremsan står i lågor sedan månader tillbaka. Några av världens heligaste platser; aska. Tron bär på en sådan egenartad kraft att den kan hela, trasa sönder, förgylla, förgöra. Det är inte andarna som gör det, det är människorna. När orden rycks ifrån oss – kan vi vända oss till texterna och konsten; de som kan beskriva sakernas tillstånd på ett sätt som ingen annan förmår. Innan du stiger in i sagovärlden vill jag lämna dig med en rad från Carolina Thorells diktsamling i I varje grässtrå såg jag en eld:

»vi kan älska för evigt / det som försvinner«

Elin Persson, redaktör

INNEHÅLL

Eva-Stina Byggmästar Brodern

David Väyrynen Dårhushjonen

Emil Enbuska Rivoire En tallhed, en islossning

Pernilla Berglund I cellminnet

Mattias Timander Ett samtal med poeten och diakonen Carolina Thorell

Lars Landgren Andrum

Axel Östman Fördriva och/eller förändras

Masha Taavoniku Varje malmkropp bevakas av en gruvfru

Andrea Lundgren Katarina kyrka, 14.43